Detta inlägget kommer att verka jätte deprimerande förmodligen men jag bryr mig inte. Jag orkar bara inte mer, har insett att ingen jag känner verkligen känner mig, jag är glad och lycklig men ändå mer ensam än vad jag någonsin varit och det gör ont, finns bara en sak som gör att jag fokuserar på något annat på kvällarna men ärren finns där, dom går inte bort. Jag säger inte att jag skär mig, för det gör jag inte bara psykiskt.
Jag är inte heller kapabell till att såra någon kan vara därför det blir såhär.. aja detta är en skitdag helt enkelt men vem vet det kanske blir bättre den är ju inte slut än.. Hoppet finns kvar