Idag är det två år sen, tiden går så snabbt.

Det känns som om det var nyss sen man såg dig, nyss man spelade kort med dig och mormor, när mormor blir sur på dig för att hon förlorar och det var ju självklart ditt fel.
Man väntar fortfarande lite på att du ska komma inlunkandes i rummet när vi ska fika men du kommer aldrig.

Jag saknar dig, alla saknar dig men du finns alltid med oss på ett eller annat sätt.
Älskade morfar <3